Sagogrynet

Inlägget om höst i egenägd lägenhet fick mig att fundera. Jag är inte sambo i ordets rätta bemärkelse. Jag och D. bor i princip ihop fast i varsin lägenhet. Vi sovar ihop varje natt och varvar mellan hans och min lägenhet. Det må va oekonomiskt, men passar mig perfekt. Jag har haft ett samboförhållande tidigare så jag vet ungefär vad det går ut på. Även om det inte var varken bra eller dåligt, så vet jag som sagt vad det innebär att vara sambo. Jag föredrar att inte vara det i nuläget. Just det faktum att jag har en egen lägenhet att bestämma helt över utan att ta hänsyn till någon annans smak, är det som får mig att tveka mest. D:s smak är i linje med min egen gällande färger och dylikt. Han gillar svart, jag med. Största skillnaden mellan oss ligger i antalet saker vi vill ha i en lägenhet. Han är en samlare utan dess like och slänger verkligen ingenting. Det går att gå runt i hans lägenhet flera veckor och bara se på alla saker, för att sedan fortfarande hitta nya saker som inte uppmärksammats tidigare. Det är kul, men jag är mer för en renare stil. Jag klarar inte av för mycket saker utan vill ha nästan rent. D har beskrivit min lägenhet som tagen ur en "visningsannons" och det stämmer. Det personliga ligger i att alla möbler finns det en tanke bakom och har en historia bakom införskaffandet, inte i tavlor och pryttlar.

Sen är det den stora frågan om vilken lägenhet som ska användas för att bo i vid ett äkta samboförhållande. Hans? Nej. Svinhög hyra, riktigt sunkig lägenhet överlag som behöver renoveras typ igår, med en idiotisk hyresvärd och sedan är den för liten. Enda fördelarna är läget och grannarna. Centralt belägen och grannarna är helt underbara, inte bara grannen mittemot utan alla på gården. Så nej. Inte hans lägenhet. Min? Ja, inte mig emot. Problemet där är att jag inte kan se hur hans möbler/saker skulle kunna platsa här. Lägenheten är en tvåa på 76kvm så den är inte för liten, men jag tror inte han skulle trivas i det långa loppet, speciellt inte med tanke på att han inte får flytta hit några av sina möbler! 

Så enda alternativet skulle vara att köpa en lägenhet ihop. Jag vägrar att flytta till en hyresrätt igen. Då kan vi lika gärna köpa ett hus och det är jag verkligen inte redo för. Ett hus är det alldeles för mycket arbete med och för mycket ansvar. Så vuxen är jag inte. Så jag känner att vi har det riktigt bra som vi har det med vårat särbo-sambo-förhållande. Vi har visserligen inte ens diskuterat saken, så nöjda är vi (Läs: jag) med nuvarande arrangemang. Varför krångla till det?