Det är likadant varje år. Vintern suger musten ur mig. Det är den mest intensiva perioden jobbmässigt och i år har det varit värre än vanligt. Lägg till vintermörker på det och det blir lätt en ganska tråkig situation. Nu känns det som om jag har tagit mig ur det värsta. Jag njuter av doften från lite liljor jag fått. De är så fina! Vackraste blomman ever. De doftar så härligt och starkt. Till och med genom förkylningen känner jag doften. Underbart!
Det enda som egentligen stör mig just nu är en förkylning. Ja. Jag tjatar om min förkylning. Den är inte speciellt avancerad eller ens intensiv. Jag har haft feber. Jag har varit snorig. Inget mer än så fram till nu. Varför tjatar jag då så? För att det är synd om mig. Jag är trots allt förkyld. Skämt å sido. I lördags vaknade jag och hade knappt någon röst kvar. Det resulterade i att jag ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Jag stod ut att arbeta med feber i flera dagar, men utan röst på telefonbaserade arbetspass? No. Never again. Förra gången det hände att jag tappade rösten så fortsatte jag jobba. Det slutade med att jag förlorade rösten helt i över en vecka och jag fick en ordentlig varning från läkarhåll att tänka till nästa gång. Det är inte alls värt det.
Så nu har jag varit tyst hela lördagen och hela söndagen. Nästan. Det tar på krafterna. Jag är inte skapt för att vara tyst och det driver mig till vansinne. Jag ska vara hemma imorgon också och sedan är jag ledig tisdag. Det borde räcka. Sedan räknar jag med att vara frisk. Så de så. Nu ska här ätas glass.
Life can only be understood backwards; but it must be lived forwards.
- Soren Kierkegaard