Sagogrynet

Någon vis människa myntade uttrycket skadeglädje är den enda sanna glädjen och igår upplevde jag denna sanna glädje. Jag tog fram ett glas vitt, Daimhavrebullar, tände ljus och startade upp datorn. Detta gjordes 19.50 igår kväll. Vad är det som börjar 20.00 torsdagar? Jajemensan. Lyxfällan! Vad gjorde jag till Lyxfällan? Betalade räkningar!

Det är i det läget ganska kul att betala räkningar. Ja vet. Det är inte politiskt korrekt att gotta sig i andras olycka, men jag anser inte att det är det jag gör riktigt heller. Lyxfällan är ett program som håller mig på jorden. Jag ser där hur det kan gå om kontrollen över ekonomin är obefintlig. Jag är otroligt paranoid över att förlora kontrollen över min ekonomi så att jag nästan går till överdrift med mitt planerande. 

Jag förstår inte de människor som är med i Lyxfällan. Programmet är visserligen säkert väldigt vinklat, men det bör ändå finnas ganska mycket sanning bakom. Det är för mig obegripligt hur någon kan sätta sig så i klistret. Det är inte så att de vaknar en dag och vips så har de en miljon i skulder och hälften hos kronofogden. De måste aktivt ha satt sig i den situationen och verkligen lurat sig själva. Det är kanske det som både fascinerar och skrämmer mig med programmet. Eftersom de grundlurar sig själva så mycket, vad är det som säger att jag inte lurar mig själv när jag tror jag har kontroll? Ett säkert tecken på att jag inte har lyckats lura mig själv än är att jag inte har några andra skulder, och så aldrig har haft, än på min lägenhet och mina studier. 

Så vari ligger min skadeglädje och mitt nöje med att betala räkningar till Lyxfällan? Jag känner mig duktig. Jag känner att jag har lyckats med en sak i mitt liv i alla fall. Jag känner mig helt enkelt lite bättre än de som är med i programmet. Det hymlar jag inte med. Jag ser inte ner på dem, absolut inte, men jag känner mig likt förbaskat bättre och det behövs ibland.