Sagogrynet

Gårdagen vill jag helst glömma. Den började dåligt (Läs: bra start på dagen?) och slutade inte direkt bättre. Det var galet mycket att göra på jobbet och jag höll på att hosta sönder rösten efter varje samtal. Vi har absolut ingen värme på den arbetsplatsen, utan istället dörrar som öppnar sig med varje kund och släpper in extra kall luft direkt utifrån. Skönt. Inte. Jag frös både den ena och den andra kroppsdelen av mig och värre lär det bli i vinter. Räddaren i nöden, lite iallafall, är en kupevärmare. Jag läste en undersökning för några år sedan som visade att en person bränner mer fett när personen ifråga fryser än när det han/hon är varm. Då tar jag nog fasen hellre några kilo kroppsfett extra. Jag hatar att frysa.

Vid 16.30 så försvann strömmen. Telefonen dog, datorn dog, lyset i kassan dog, ja allt blev svart. Det gjorde visserligen inte mig någonting för att då fick jag tillfälle att vila rösten. Det intressanta här är att kunder inte hade någon direkt förståelse för att det var strömavbrott. De ville köpa biljetter av min kollega i kassan ändå. Hur de hade tänkt att vi skulle kunna ordna det utan ström, vet jag inte. 

När väl allt var igång igen så kommer det in en väldigt konstig man. Han ville tillbaka till sitt härbärge i Göteborg, men ingen ville hjälpa honom. Han var så upprörd över att han skulle frysa ihjäl inatt, då han inte hade någonstans att bo och över att ingen ville hjälpa honom. Sedan gick han runt i väntsalen och frågade om hjälp till alla som satt där. Vi bad honom sätta sig ner och ta det lugnt så skulle vi få tag på någon som kunde hjälpa honom. Han satt då spikrakt och blixtstilla, förutom ögonen som for fram och tillbaka. Det var nog inte alkohol som var hans problem utan någonting tyngre. Han var en sådan person som lätt kan få en snedtändning och vi kände att polisen borde ta över. Han var så desperat efter hjälp att vi faktiskt hjälpte honom. Jag ringde polisen. De dök upp på tio minuter och mannen tackade oss glatt för hjälpen. Jahapp. Odramatiskt, men omständigt. 

Slutade jobbet vid 18-tiden och efter en sväng till D. så landade vi hemma hos mig. Matlagning och däcka i soffan kollandes på NCIS. Jag var allmänt sådär gnällig och dryg som bara jag kan vara, vilket gav D. huvudvärk. Delad icke-glädje är sann icke-glädje. Han tycker om mig ändå.