Sagogrynet

Jag fullkomligt älskar julklappar. Jag älskar att köpa julklappar. Jag älskar att slå in julklapparna och jag älskar att se folk öppna julklappar. Förra året bestämdes det att det inte skulle köpas några julisar eftersom vi inte har några barn i familjen. Hallå! Jag då! Det hör till julen att stressa över julklappar. Det gick väl sådär. Jag tyckte det saknades någonting, men jobbade så mycket så jag hade ändå ingen julstämning. Det är andra takter iår.  

Det är inte själva grejen att köpa många julklappar eller dyra som får mig att gå igång. Det är stämningen, planeringen och den förväntan som infinner sig precis när någon ska öppna en julklapp från mig eller när jag ska öppna en. Det är jul. En julklapp per person räcker gott och väl, men inga alls? Skandal!

Problemet är att jag i vanliga fall har så många olika idéer att jag har svårt att välja vad jag ska ge till alla. Iår har jag inga alls. Jag har fixat roliga saker till syrran, mamma och moster. Där körde jag fast. Jag har verkligen ingen aning. Pappa är sjukt svårt att köpa till! Värre är att han dessutom fyller år på lucia. Det har löst sig, tack och lov, men julklapp då? Det går bara inte och jag hittar inte energin till att bara gå ut i affärer och kolla. Det är heller inte en lugn stund på jobbet där julklappssurf kan utföras. Jag är rökt. 

Vad jag ska köpa till D. har jag än mindre aning om än till pappa. Jag hatar när folk säger: Nej, jag vill inte ha någonting. Vadå inte vill ha? Jag skiter högaktningsfullt i vad folk vill. Tänk på mig! Jag vill köpa, slå in och ge bort. Hymlar inte heller med att jag älskar att få presenter och julklappar. Jag älskar att få saker och se vad andra har klurat ut för roligheter att ge bort. Det hör till julen och nej jag tänker inte växa upp!