Det kommer alltid på tal numera. Plastikoperationer. Förra året utförde jag två operationer. Den ena vet jag inte om den kan klassas som en plastikoperation, men den andra definitivt. Jag vill gärna dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Jag är en tjej som gillar att ändra mitt utseende. Jag gillar att ändra klädstil, hårfärg, ansiktet med smink och allt möjligt annat. Jag har även gjort plastikoperationer. Det förstnämnda stör kanske inte folk, men det andra? Där kan det ta hus i helsikte om det nämns, speciellt på fest när folk har fått lite alkohol i sig. Oftast är det tjejer som opponerar sig och vanligaste argumentet är "men det är ju inte du längre då. Du är ju fejk". Ja. Det är inte längre min naturliga kropp. Det är inte längre som "någon" bestämde att jag skulle vara. Det intressanta här är att min kropp ser inte likadan ut för fem år sedan som innan operationen. Jag återkommer till det.
Första operationen jag gjorde var en ögonoperation. Jag har haft linser sedan jag var 13 år. Jag hade en styrka på minus 7, vilket säger en del för de som har linser. Jag var i princip blind och på gränsen till att ens få göra en operation. Jag hade inga problem med att ha linser egentligen, men min dåvarande pojkvän påpekade att det kanske skulle vara värt det. Det var värt det. Ni som tvekar. Har ni pengar till det, gör det. Det är värt varenda (ursäkta språket) jävla krona. Friheten! Nog om det. Det är en operation folk accepterar.
Andra operationen: Mina bröst. För fem år sedan vägde jag betydligt mycket mer än vad jag gör idag och jag hade storlek C. Trivdes inte med min kropp alls förutom just boobsen. Det tog slut med min dåvarande pojkvän/sambo och jag blev vegetarian i samma veva. Glömde bort lilla problemet med att bli vegetarian. Du bör äta mer än vanligt för att få i dig samma energi som tidigare. Resultatet? Rasade i vikt och A-kupa. Kul? Inte. Jag gick sedan upp några kilo igen, men likt förbannat så var A-kupa kvar. A-kupa i all ära, men en urholkad A-kupa som har landat i Mexico? All heder åt folk som gillar sina bröst, men jag trivdes inte. Jag hatade det. Jag har funderat på operation sedan dess. Fyra år. Egentligen är det längre än så. Första gången jag tänkte tanken var för sju år sedan. Jag har inte berättat om det för någon så för många kom det som en chock, en impulsiv handling, vilket oroade vänner och bekanta. Det kan jag förstå. Jag umgås bitvis i en ganska konservativ umgängeskrets. Där hade jag inga problem med att argumentera för min kommande operation, eftersom jag förstod att deras argument grundade sig i en oro för mig som person och hur omgivningen skulle se på mig. Problemet låg i krogkretsen, som kan antas vara ganska öppen. Det är den inte. Där fanns de flesta negativa fördomarna. Bimbo, blåst brud, uppmärksamhetskrävande lösaktig tjej, var ord som användes i argumenten. Argument om hur folk skulle se på mig, men med fokus inte på hur andra skulle se på mig utan hur jag skulle komma att förändras. Där blev jag arg.
Så det jag funderar på. Vad är mest fejk? Att ha strumpbyxor som lyfter upp, håller in och formar (vilket jag har och gillar så "fejk" är jag inte emot), push-up som lyfter upp bröst från knähöjd till haka med strumpor istoppat som extra stöd och allt annat möjligt exempelvis lösögonfransar, extentions, fejknaglar? Eller att ha någonting fast, inopererat i kroppen som sitter där och inte går att ta ut? Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men den som kallar mig fejk ska fasen inte kasta sten i glashus. Min kropp:
- Jag älskar mina naglar, som är mina egna om än förstärkta.
- Jag gillar mitt hår som må va tunt och färgat, men ändå mitt eget. Även om jag gärna skulle testa extentions om jag bara orkade.
- Jag använder formande och upplyftande strumpbyxor för att jag gillar hur min kropp formas av dem.
- Jag använder ganska regelbundet ett medel för att få mina ögonfransar att växa ordentligt.
- Jag älskar att förändra mitt utseende med smink och leka med färger.
Jag har inga problem med att acceptera termen fejk, även om jag anser den vara ganska förlegad. Idag har vi så många möjligheter att ändra vårt utseende, men vi ser likt förbaskat fortfarande lika slitna ut på morgonen. Där är vi alla lika. Förutom ni lyckliga få som är elakt vackra när ni vaknar, men er pratar vi inte med. Vill vi verkligen gå tillbaka i utvecklingen? Jag upplever, trots denna text, ändå en ökad acceptans för annorlunda utseende. För att se olika ut. Kan visserligen vara bara jag.
Jag är för operationer utan lån och med noga eftertanke. Att ta lån för att förändra sitt utseende med operation är lite fel. Jag är visserligen emot lån överlag annat än till hus, bil och utbildning, men det är jag. Spara och ge dig själv extra tid att tänka efter. Vill jag verkligen detta? Det jag vill ha sagt är att vi idag har så många möjligheter till variation av utseende och stil att vi måste acceptera att andra väljer att variera sig på sätt som du inte gör och vice versa. Jag kan absolut börja hymla med min bröstoperation. Det är ingenting som folk reagerar över. Jag har breda axlar som gör att det inte direkt är en iögonfallande operation jag har gjort, även om jag numera har D-kupa.
Jag älskar fördomar, har många av dem såklart, och det bästa är att bli motbevisad i dem. Jag gillar mig själv de flesta dagar, trots att jag har opererat mig och kan tänka mig att göra nya operationer. Däremot är jag emot att alla är likadana.
Never lose an opportunity of seeing anything beautiful, for beauty is God's handwriting.
P.s Vad D. tyckte om min operation är ett helt inlägg i sig.
